13 000 år före nutid

6 500 år före nutid

Cirka 1850

Nutid

 

Vid denna tid höll inlandsisen på att smälta bort från Skandinavien. Iskanten låg i Halland ungefär parallellt med kusten.
Jordskorpan låg fortfarande djupt nedtryckt under tyngden av isen. Trots att havsytan då låg lägre än idag, var marken ännu lägre. Över kustslätten norr om Falkenberg låg ett drygt 70 meter djupt hav.
Isen innehöll både grus och stora klippblock. Glumstenen i Glommen är ett exempel på ett klippblock som fallit från iskanten eller från ett kalvat isberg.
Jökelälvar fyllde havet med slam som avsattes som lera på havsbotten. I denna lera kan man idag finna rester av musslor och andra djur som levde i den då arktiska miljön (se bild  till ovan).
Isavsmältningen var inte jämn. Vid flera tillfällen gjorde inlandsisen åter framstötar och tryckte då upp långsträckta åsar utmed kanten, så kallade ändmoräner.
 

 

När den stora ismassan smälter bort från Skandinavien, tar landhöjningen fart och strandlinjen förskjuts nedåt. Vid cirka 9 000 år före nutid ligger den lägre än i våra dagar, och delar av Kattegatts nuvarande botten var land.
Efterhand saktar landhöjningen in samtidigt som världshaven stiger kraftigt på grund av de allt fortare smältande inlandsisarna. Resultatet är att strandlinjen rör sig uppåt igen och når för cirka 6 500 år sedan cirka 15 meter högre än idag. Ändmoränerna avgränsar havsvattnet i flera lagunliknande vikar. Även från denna tid finns rester av musslor och snäckor att finna (se bild ? ovan).
Klimatet var liknande dagens, eller något varmare, och människor bör ha haft goda jakt- och fiskemöjligheter i området. Från stenåldern finns lämningar från ett flertal bosättningar (se bild ? ovan).

 

När det mesta av inlandsisarna smält bort tar landhöjningen åter överhanden över havsytehöjningen, och strandlinjen förskjuts långsamt ner mot vår tids nivå.
Vattnet som däms upp av ändmoränerna bildar flera sjöar som gradvis växer igen allteftersom årtusenden passerar. Flera av de igenväxta ytorna utvecklas till torvmossar.
Vid mitten av 1800-talet återstår en större sjö, Ramsjön, omgiven av omfattande våtmarker och flera mindre vattensamlingar, bland andra Munkagårdsfloen. Det fanns flera mindre sjöar närmare strandlinjen. Störst av dessa var Pölsefloen vid Morups Tånge.

a. Munkagårdsfloen
b. Ramsjön
c. Pölsefloen

 

För att skapa mer jordbruksmark sänktes Ramsjön i två omgångar. Arbetet inleddes 1852 genom att fördjupa Morupsån och anlägga en konstgjord kanal i den gamla sjöbottnen. Kanalen kallas idag för Ramsjö kanal. Avvattningen blev i första försöket otillräcklig och 1909 inleddes arbetet med en fördjupning och utvidgning av kanalen.
Kvar blev ett antal mossar, i vilka torvbrytning ägt rum tills torven blev ersatt av nyare
energikällor. I takt med mossarna torkar ut växer de tidigare öppna ytorna igen med skog.
Även de mindre sjöarna nära stranden är idag borta.
Rektangeln visar läget av den mer detaljerade kartan över Munkagårdsfloen som återfinns ovan.

Text och layout

Christopher Enckell
Kultur- och fritidsförvaltningen

Länk till Karta hos Hitta.se »