Kajor

En trevlig och läsvärd text av Peter Öhman

Kajorna – stadens tidlösa bebyggare

  

Ingen i Falkenberg har väl kunnat undgå att lägga märke till de tusenhövdade kajflockarnas hisnande flyguppvisningar över staden i skymningen varje kväll. Fåglarna tycks komma på hög höjd från ingenstans för att plötsligt som fallande löv dyka ner, och under livligt kjackande slå till i en trädtopp. Med ens blir dess kala grenar svarta av kajor. Men bara en kort stund, för strax, som på en given signal, störtar alla kajorna på vingarna igen. Tätt samlade i perfekt samordnad flykt ger de sig upp på en snabb runda några varv, innan de på nytt under högljutt pladder slår till i samma eller någon angränsande trädtopp.

Nya flockar anländer och rycker med sig de sittande fåglarna till en jätteflock som drar omkring över taken, ibland tätt ihopklumpad, ibland utdragen till en lång slingrande orm - en fascinerande uppvisning i precisionsflygning.  Fåglarna är på väg till sina övernattningsplatser i träd på olika ställen i staden, men verkar inte ha särskilt bråttom, utan tycks gilla att flyga tillsammans och att, särskilt blåsiga dagar, tumla om i lufthavet i halsbrytande flyktlekar.

 

Kajorna vill ha så många grannar som möjligt omkring sig på övernattningsplatsen. Tidigare valdes speciellt de gamla almarna, lindarna och lönnarna kring Falkenbergs kyrka, till förtret för många bilägare som fått sina parkerade pärlor prickade av rester efter fåglarnas måltider. Nu under vintern, när flockarna av allt att döma vuxit, och träden kring kyrkan blivit färre, söker sig kajorna till flera andra utvalda platser runt om i staden. Under natten kan man höra lågmälda läten från enstaka vakna kajor bland de sovande fåglarna.

 

 

I gryningen vaknar kajorna successivt, och som på en given signal lyfter hela flocken och drar snabbt iväg lågt över hustaken ut mot olika platser i jordbrukslandskapet runt staden. Där tillbringar de vinterdagarna med att proviantera allehanda maskar, insekter och smådjur samt spillsäd och andra växtdelar från åkrar och betesmarker.

 

Kajor är intelligenta och ytterst sällskapliga och lever i ständig närhet till varandra. Under vintern märks det särskilt tydligt, då flockarna kan bli riktigt stora. När häckningstiden nalkas skingras flocken en smula, och paren uppsöker lämpliga boplatser. Då ser man gärna kajorna sitta två och två, ett par på varje villatak. Boet läggs i någon skorsten eller annan hålighet – ett ihåligt träd eller en holk duger också. Paret lever i livslångt äktenskap, och inom flocken bildar fåglarna en sträng hierarki eller hackordning. Ett av paren innehar högsta rangen, och sedan följer de övriga paren i noggrant bestämd fallande skala. Underst befinner sig ofta en hona som får finna sig i att bli hunsad av de övriga i flocken, såvida hon inte blir föremål för kärlek av en hanne av hög rang. Då kan hon ”gifta upp sig” och skaffa sig förmåner som tidigare var otänkbara.

 

 

Det finns en helt underbar skildring av kajornas liv som blivit klassisk, nämligen i boken ”I samspråk med djuren” av Konrad Lorenz – djurpsykologins eller etologins fader, som också fick nobelpris 1973. Den kan verkligen rekommenderas om man vill lära känna de här trevliga fåglarna närmare. Under flera år på 1920-talet umgicks författaren med en hel flock av handuppfödda kajor för att studera deras beteende och sociala liv.

 

Läs om den dråpliga historien om hur kajorna under sin första vår som vuxna förlovar sig, hur deras uppvaktning går till och hur hannen försöker göra intryck på sin tillbedda genom att visa en potentiell bostad, eller hur honan, när hon ”blivit sin man underdånig” samtidigt blir ytterst självmedveten och aggressiv mot andra kajor i flocken. För honorna betyder förlovningen ju så gott som alltid ett väldigt avancemang i flockens rangordning.

Författare:Peter Öhman

Datum:2009-02-07

Sida för utskrift