Denna dag, ett liv.

Denna dag, ett liv, som farbror Melker sa i Saltkråkan, var givetvis planerad in i minsta detalj.

Jag hade sett på vädret att det skulle bli en härlig morgon och jag blev inte heller besviken. Jag var uppe vid fyratiden på morgonen och första anhalten blev ”min” sjö där lommarna finns. När jag vid femtiden kom fram så placerade jag mig på en skogsväg som i princip delar av sjön i två delar. På sidorna av denna skogsväg växer halvhöga björkar som silar dagens första solstrålar så vackert ner i den dimhöljda sjön. Stämningen var det inget fel på och jag tänkte för mig själv att det inte spelar någon roll om lommarna kommer eller ej. Plötsligt hände det något bakom mig och jag vände mig om men jag såg inget. Återigen hördes något och denna gång fick jag syn på en ekorre som förnöjsamt hoppade mellan björkarna på väg över på den smala skogsvägen. Han svingade sig likt Tarzan ända fram till mig där det ”fattades” en björk. Snabbt kom han ner på marken och var på väg över till nästa björk när han fick syn på mig. Oj, snabbt tillbaka och upp i den björk han kom ifrån. Jag riktigt såg hur han brottades med problemet hur han skulle ta sig vidare men avståndet till nästa björk var för stort. Tydligen bestämde han sig för att vänta ut mig men han gav hela tiden ifrån sig en del missnöjda ljud.

Borta från lommarnas boplats hördes ett lomskrik följt av flera. Nu var de antagligen på väg. Vis av erfarenheter sedan tidigare besök så visste jag att det nu tar omkring femton minuter för dem att ta sig hit om de väljer denna vik just denna morgon. Efter tio minuter tittade jag upp på ekorren och döm av min förvåning när han tycktes förbereda sig likt Bob Beamon i Mexiko 1968 när han hoppade 8,90 i längdhopp. Plötsligt kom han farande likt en kanonkula och sköt ifrån på trädgrenen så att det stod härliga till men grenen gav inte honom något svar så hoppet blev inte så bra som Bob Beamons. Förgäves sträckte han sig efter den alltmer avlägsna grenen och allt tycktes gå i slowmotion. Jag såg frågetecknet i hans min när han föll mot marken men i sista stund fick han tag i den absolut yttersta delen av den nedersta björkgrenen och han gungade upp och ner likt en bungy jumper. Hans min utstrålade nu en lättnad. Snabbt kom han på bana igen och han klättrade åter upp i björken innan han stannade upp. Han torkade sig faktiskt i pannan och jag tror att det var svettdroppar som togs bort. När jag nu vände mig om så hade ”mina” lommar anlänt och de fiskade nu i viken. Bara att sätta sig på första parkett och fotografera.

Soluppgång i en dimmig Lomsjö

 Efter denna upplevelse åkte jag hem och tog en stadig frukost. Jag hade planerat att åka till lantstället och klippa gräset - det enda måste som jag hade denna dag. På vägen dit så passade jag på att svänga in vid Stiernarps gods och gå de tvåhundra metrarna in på skogsvägen till ”mina” häckande större hackspettar. Jag ställde upp min fotoutrustning och tog lite bilder på dessa totalt orädda föräldrar. Plötsligt dök det även här upp en ekorre. Han bjöd inte på någon show men söt var han.

Större hackspett
Nyfiken ekorre

Plötsligt fick jag ett infall att snabbesöka Trönninge ängar och med detta infall i huvudet var det bara att ställa om kursen väl medveten om mina tvångstankar. Väl framme kunde jag bara konstatera att det inte hände så mycket där. Naturligtvis kom ”min” häger Angel fram till mig och poserade i de mest vilda poser man kan föreställa sig. Ibland undrar jag om hon förstår att jag fotograferar…

"Angel" kommer för att hälsa på mig.

Lite besviken över det dåliga ”utbudet” tog jag ett steg in i bilen när jag plötsligt hörde ett svagt ”please to meet you”. Oj oj, jag kom snabbt iväg med min fotoutrustning och snart hittade jag rosenfinken. Då förstod jag att det infall jag fått var ett lyckokast, troligen styrt av högre makter. Rosenfinken var väldigt vacker där han satt och sjöng i buskarna runt mig. PS Han är kvar ännu för den som vill se den.

Rosenfink, Trönninge ängar

På vägen upp till lantstället tittade jag till de häckande törnskatorna och de var på plats i år också. Efter gräsklippning, trimning och bortforslande av sorkhögar var det dags att se till våra småfåglar. Grå flugsnappare, som byggt bo i uterummet till mors förtvivlan och till min glädje, hade nyfödda små ungar. (5 st) Svalorna i ladan hade också ungar, talgoxarna, rödstjärtarna och de svartvita flugsnapparna likaså. Sädesärlans bo hittade jag inte i år men det är någonstans i stallet. Fru sädesärla sökte ivrigt efter föda ute i det nyklippta gräset. Framåt fyratiden begav jag mig till ”mina” fiskgjusar som jag senast besökte den femte maj då honan för första gången lagt sig för att ruva. De är lite sena i år säkert beroende på den sena våren. För en fotograf är ljuset som bäst på kvällen och när jag och min bror en timma senare kom fram till gömslet via den snitslade vägen genom tät granplantering så låg honan kvar i boet. Här kunde jag sitta och studera dem utan att de stördes. Dagens bild blev när hannen kom hem med en abborre.

Fiskgjusar. Nu vankas det en abborre.

Grå flugsnappare
Svartvit flugsnappare landar på Bollalts Airport

Svartvit flugsnappare, fullt upptagen med matning.
Sädesärla, gillar det nyklippta gräset.
Rödstjärt, tittut
Kaninunge som inte lärt sig vara uppmärksam.

På vägen hem fick vi en ovanlig upplevelse min bror och jag. Plötsligt dök det upp en grävlingsfamilj och mamman sprang bort en bit på skogsvägen men hon hejdade sig när jag visslade på henne. Då ställde hon om kosan in i skogen men hon stannade nyfiket kvar. Kanske var det för att vi kom emellan ungarna? Vi satte oss ner med kamerorna beredda och jag började prata med grävlingen vilket gjorde att hon lommade rakt emot oss. Jag hade ett objektiv på som har en närgräns på sju meter och min brors objektiv hade tre meter. Grävlingen kom innanför mitt objektivs närgräns men vi vek oss inte utan satt lugnt kvar och fotograferade och till slut vek hon av och lämnade oss endast ca tre meter ifrån oss. Hmmm, det är inte alltid man har det bästa objektivet och jag förbannade min dumhet att jag inte hade bytt tidigare ifall att… Min bror fick de bästa bilderna och DET är jag inte nöjd med. J

 

Grävling innanför objektivets sjumeters närgräns!

 

Det var allt från denna dag, ett liv.

Författare:Göran Johansson

Datum:2013-06-23

Sida för utskrift